tamignågonannanstansmenintehärifrån

Om det nu är någon där ute i stora stygga världen som läser vad jag skriver här så vill jag meddela att jag från och med nu inte gör det längre. Inte här. Här istället: http://kraftfalt.blogg.se/

Det är i princip samma sak. De flesta gamla inlägg finns där, jag ville bara ha ett nytt namn.

 

Är det här livet? När man gör allt man ska allt man borde allt som är dåligt och allt som är bra? När man inte kan äta alltid äter och är så jävla ledsen för ingenting men man kan inte gråta?

 

Men jag tycker ju om att ligga på mitt trägolv lika repat som mitt hjärta och känna. Frågan är bara hur mycket. Hur jävla mycket som får plats.

och så sitter jag här igen.

det spelar ingen roll hur okej det känns när vi säger hejdå

det spelar ingen roll att jag inte gråter då.

(det gör jag ju nu istället liksom)

varje gång hon åker hem känns det som en del i ett enda jättelångt farväl.

en liten del av ett enda jättelångt hejdå som ska ta slut sen.

någon gång som man inte vet när.

inte helt plötsligt, inte ens inom synhåll.

men ändå inom räckhåll.

 

ibland känns det lite som att det svävar.

ligger på is.

att det finns någon stans mitt emellan.

det är varken eller liksom.

 

så jag låter det vara så.

för jag är så rädd.

så jävla rädd för något som jag inte vet vad det är.

(det är därför som jag gråter nu istället)

 

FÖR VET NI?

JAG ÄLSKAR HENNE.

HON ÄR MIN BÄSTA VÄN.

 

 

 

fan vad det här gör ont.

vad ska jag göra?

jag har tappat allt.

jag hittar ingenstans längre inte till några vägar och jag vet inte vem jag är.

jag vet inte vem jag brukade vara och vem jag vill vara.

hur fan ska jag bete mig?

jag har inget mål längre nu när jag inte behöver göra någonting.

nu när jag inte måste göra någonting.

Det är mörkt ute, men inte kallt än. Jag är full och vi sitter på en stor balkong. Jag och ett tiotal till som hamnat här till slut. Det är min kompis balkong, hon som jag kan prata med allt om. Hennes syster har också tagit studenten precis som min bror och här finns öl. Öl och vuxna som inte bryr sig. Det är mest därför vi hamnat här. Jag ville bli full. Hos mig var det annorlunda. Inget var ju för mig där. Inte ens han såklart. Han vars rygg jag stirrade in i och aldrig vågade prata med trots fyra cider i smyg. Ni vet vem jag menar.

-

Hon hänger över balkongräcket och ropar på någon. Hon som jag kan prata med allt om. Säger kom upp hit, till oss. Vi springer ner för att hämta dom, vinglar i trappan och tar med oss tre öl. Jag har sett vilka det är. Vi skakar hand. Mest på skoj för att det känns så formellt. För att de är så formella. Kostymer och allt. Den ena minns jag inte namnet på och den andra kallar sig min busskompis just för att vi brukar åka samma buss. Det är tur att det är mörkt för jag rodnar nog för han har ju så fina ögon. Precis som jag alltid tyckt. Hon häller upp öl i deras sönderdruckna plastmuggar och de följer med upp.

-

Jag sjunker ned på madrassen igen, söker med blicken efter min busskompis och var han hamnat. Han pratar med någon. Jag vill också prata med honom. Så knackar någon mig på axeln. Han har mörka lockar och skarttgropar. Han sitter precis brevid mig och säger hej jag tror inte vi hälsat och så tar vi i hand. Han frågar vem är du och jag frågar det samma mest för att vara trevlig. Lyssnar inte ens på svaret och reser mig upp. Jag vill fortfarande prata med han som har så fina ögon. Han från bussen. Reflekterar inte ens över det jag nu är på väg att lämna. Det snurrar och jag kliver över tomburkar bort till andra sidan balkongen.

-

Jag sjunker ner mitt emot honom och bland några jag känner. Han och den han pratar med reser sig och flyttar en bit bort.  Jag tänker inte ens på varför eller vad det säger för mitt omdöme är kört och flyttar snart efter. Sjunker ner i madrassen igen och nu mitt emot busskillen och ställer en diffus fråga som jag nog redan vet svaret på som ett försök till början av en konversation. Han svarar men bara kort och reser sig snart igen. Han ska gå nu tydligen. Och jag tänker att MEN SKITSAMMA FÖR I HELVETE DÅ för precis som vanligt har jag blåst alla mina chanser genom att springa efter något omöjligt jag tror jag vill ha och lämna möjligheter bakom mig. Fan.

Det är helt beyond ofattbart men det går ju skitbra nu tänker jag för mig själv när behövt lägga mig på golvet för att jag skrattat så mycket.

Och vi är inte ens fulla. Det är vi nästan aldrig i och för sig men verkligen inte idag. Inte idag när jag har skrattat mer än på hundra år. Inte idag när vi har handlat, lagat mat och ätit både det sen efterrätt också. När vi jagat varandra runt bordet med en vattenpisol och delat daimtårtan i små små bitar för att alla skulle få lika mycket.  När vi haft brottningsturnering på vardagsrumsmattan och när jag stannat kvar längre än alla andra. Sjungit till låtar jag inte kan och skapat viktiga löften om en lycklig framtid och inte gått hem för ens jag faktiskt ville det. Inte för ens natten inte var natt längre. Och när natten inte var natt längre tänkte jag på hur jävla bra det går. Hur jävla bra man kan klara sig om man bara vill jättejättemycket. Och hur ingenting behöver kännas förödande, svidande, livsfarligt när man faktiskt inte orkar det.

Redan idag.

Redan idag känns allt så mycket bättre.

För idag förstod jag till fullo varför han vill vara med henne.

Jag förstod för hon är sådär härligt naturlig.

Och visst kan jag vara arg för att det inte är jag.

För visst är jag också sådär härligt naturlig.

Men vi var bara inte rätt.

I alla fall så var dom rätt före oss.

Och det är det som gäller.

Perrongen är fylld med folk och jag har satt mig på min resväska. Lutat huvudet mot den kalla kakelväggen och andats ut. En dov röst i högtalarna informerar om att tåget mot Malmö är på väg in. Mitt tåg. Jag är på väg hem. Mina pengar är slut och det finns ingen kvar för mig här längre. För den här gången i alla fall. Jag får syn på en par som grälar, försöker fästa blicken på dom och tänka på något annat. De skriker åt varandra men min blick fastnar inte. Inte på något. Jag stirrar istället rakt ut i tomma intet. Tänker att jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Snälla låt tiden gå fruktansvärt långsamt. Bara nu nu nu.

-

För jag är så jävla trött. Så trött på det där jag är på väg tillbaka till. Trött på staden jag kallar hemma. För hemma finns de som tror att de vet vem jag är. De som tror att de känner mig och vet vad som gör mig glad. Hemma finns han som höjer min puls till tusen på en milisekund. Han som långsamt tar livet ifrån mig med sin existens. Han som med ett oexisterande ögonkast kan sänka min dag till botten. Han som jag är så jävla kär i. Jag är så jävla kär i han som förstör mig.

-
Jag blir avbruten av en man i 60års-åldern. Han pratar inte svenska och frågar på knagglig engelska om platsen brevid mig är ledig. Jag nickar men reser mig upp. Stoppar ner mobilen i fickan och går med snabba steg mot tågtoaletten.

-

Det bränner bakom ögonlocken. I samma stund som jag stänger dörren bakom mig sprängfylls mina ögon medtårar. Det värker i bröstet när jag försöker hålla emot. Spänner käkarna hårt hårt och allt vad jag kan men det går inte. Fan fan fan tänker jag jag skulle ju inte. Men tårarna kommer, och när tåget börjar rulla bestämmer jag att det här är sista gången. Sista gången jag gråter för honom. Jag andas en gång, två gånger, tre gånger och trots att det är svårt torkar jag tårarna, reser mig upp och går ut igen. Mannen på platsen brevid min ler åt mig, och när jag satt mig i sätet igen tar jag upp mobilen och öppnar anteckningen igen. Så lägger jag till: "Aldrig mer, efter den här tågresan"

-

Man måste ge sig själv lite tid.

hur rädd jag var,

hur liten jag kände mig.

då säger hon att, nej du kan ju inte vara sådär.

sluta vara så rädd.

och jag vill inte vara sådär.

jag vill inte inte inte vara så rädd att pulsslagen går så snabbt så jag inte hinner räkna dom.

och jag försöker att slappna av,

jag försöker försöker försöker så hårt att det knakar i hjärtat.

snälla ta slut nu. snälla snälla snälla ta slut. annars dör jag snart tror jag.

för det kan ju inte vara hälsosamt med så hög puls och ett knakande hjärta.

jag kan inte lyssna längre

vill skrika och hoppa av

slå sönder

hålla hårt hårt hårt för öronen blunda och låtsas som att de inte finns

att jag inte finns

tänk om jag kunde det.

är hemma igen för jag kunde inte fly längre.

tiden för det tog slut, jag åkte hem igen och möttes i dörren av en alldeles för påtaglig doft av någon, något.

jag har aldrig ens rört vid honom men ändå så visste jag på en gång att det var hans jag kände.

det är han och det här är inte som vanligt tänkte jag och jag tror att jag kommer minnas den där doften för evigt.

jag måste göra det.

för han var här, men inte för mig.

jag pallar inte.

dom är här nu.

han är här nu.

han ni vet, som jag alltid snackar om.

han sitter vid mitt köksbord.

med min bror.

han och några till och jag klarar det inte längre.

jag var där nere i ca 1 minut, kokade te, hälsade.

den minuten spenderade jag ungefär genom att  anstränga mig så in i helvete för att mina händer skulle sluta darra, min mun skulle sluta vara så torr och min puls skulle sluta vara så hög.

30 av sekunderna spenderades inne på badrumsgolvet i ren desperation och typ vad ska jag göra vad ska jag göra vad i helvete ska jag göra.

OCH NU FLYR JAG HÄR IFRÅN.