den där omöjliga önskningen från en buss

Det jag tänker när jag sitter här på bussen.

Att du plötsligt står där du frågar är det ledigt här och ja säger jag och du sätter dig mitt emot mig för det är ett fyra-säte jag sitter i och ja du ler till och med lite mot mig och så ler jag mot dig för det är så bra allt ihop och jag frågar vart är du på väg och du svarar och sen frågar du mig och sen pratar vi och du säger saker jag vill höra och du är så fin du är så fin hela du är så fin hinner jag tänka tusen miljoner gånger om på bussresan som visst aldrig tar slut nej för vi åker hela vägen för vi vill inte hoppa av varken du eller jag och du bryr dig inte om att just vi sitter här du och jag när andra går förbi och du avfärdar alla andras förslag för du vill bara sitta här med mig den som ingen skulle tänka att du ens skulle fundera på att bry dig om och du hinner berätta så mycket för du är så pratsugen att vi åker så långt att vi inte vet vart och jag bara tittar på dig och du i mina ögon och detta ska kännas så härligt och du ska tänka på mig sen när vi skiljts åt och jag på dig och sen ska vi ses dagen efter i skolan och något ska vara förändrat mellan oss något då till det bättre och vi ska vilja vara i närheten av varann hela tiden fast hemligt och allt ihop ska kännas så
härligt


g

Och jag grät. Grät och grät och grät. Spände varenda muskel i kroppen och bara slet ut alla tårar och kastade dem på marken. Jag grät mer. Spände varenda muskel i ansiktet och knöt ihop mig själv till en obetydlig knut på golvet lämnade tårarna där. Utslängda på golvet. Jag skrek inombords. Jag skrek så högt att jag inte kunde andas och mina fingertoppar svullnade av allt adrenalin. In i duschen. Lät det skållheta vattnet strila över ansiktet och bara tvätta bort allt. Allt allt allt. Vrida ur alla känslor som om de vore en gammal disktrasa och kasta dem på golvet. Låta dem rinna ner i avloppet. Ensamma. Utan ägare. För utan ägare gör känslorna ingen skada. För jag vill inte ha dem längre, inte just de känslorna på det här sättet om de ska göra så här med mig. För jag hade väntat på att få gråta hela dagen. Jag hade försökt. Velat gråta så jävla mycket så att det gjorde ont.

Och sen gjorde det så jävla jävla ont.


fan heller

Det ska inte kännas som en djup spricka under jorden som man faller genom.
Som man faller genom bara för att bli sann.
Bara för att känna.
Nej, det ska inte det.
Fan heller.
Så nu raderar jag alla hans sms.
Alla hans sms.
De betyder ingenting.
Ingenting som är viktigt nu i alla fall.

starkare

jag kände dig genom din blick.
träffar mig som en tryckvåg,
förför mig på en sekund.
jag kände dig
du fick mig


du som lever undan döden


världen var död redan innan du föddes
du förstörde oss
ingen visste att det var så

när du åkte hann alla leva hundra gånger om
alla kände att det var så
alla visste att det var så

det låg något kallt i luften redan innan du kom hem igen
det bara fanns där
otillgängligt, vagt och genomskinligt som vatten,
fast så jäkla närvarande

lika närvararande som det verkliga livet egentligen är
det verkliga livet som ingen av oss heller har

du vet att allt är ditt fel
du förgör oss.

gör mig

förgör mig
i ditt tomma palats
bakom styltor av feghet
letar du.

Jag är så mycket större än du tror

Jag ska inte förnedra mig mer
Jag ska inte göra mig mindre än vad jag är
Jag ska inte springa efter dig när du aldrig stannar
Jag ska inte heller vänta på dig

Jag ska vänta på mig själv
Fan vad jag ska göra det

Fan vad jag ska leva mitt liv.

543

Och våra sms har nu gått över 500-gränsen. Närmare bestämt 543 stycken har de hunnit bli. På ungefär tre veckor. 21 dagar. 504 timmar. Nästan lika många timmar som sms. Femhundrafyrtiotre textmeddelanden oss emellan. Konstiga, förvirrade små meddelanden, djupa frågor och viktiga svar, eller bara fina ord. Fina, nervöst inskrivna bokstäver och ord. Skickade för att kanske betyda något litet enstaka för mottagaren. Göra lite skillnad. Kanske väcka en känsla eller två. Det är så det är nu.


din tröjärm.

Det är så tyst att jag kan höra hur golvet känns under mina fötter. Ventilationen brusar. Takten står still. Golvet knarrar lite. Jag är barfota.  Om jag går ett par steg in kan jag se dig. Inte dig, fast allt som du är. Ditt. Varje dammigt hörn luktar dig. Varje hörn av just den här oändligheten är dig. Jag kan höra hur stolen knarrar när du sätter dig i den, hur den gnisslar när du snurrar på den. Ljudet av hur du drar ut lådorna ur din byrå hör jag också. I din frånvaro hör jag alla ljud ändå. En låda är öppen och en tröjärm hänger utanför. Jag vill så gärna stoppa in den. Men gör jag det så är det inte längre du. Det är jag. Jag undrar hur det känns att vara du. Hur det på riktigt känns att sitta i stolen, öppna byrålådan, knarra i golvet.


Tänk om du inte kom hem en dag.

Då skulle jag inte kunna knarra i ditt golv. Då skulle jag ju veta att det inte var du. För du skulle inte vara där längre. Du skulle inte ens vara närvarande i din frånvaro längre.

Då skulle tystnade låta mycket djupare. Kännas mycket högre.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0