den där omöjliga önskningen från en buss
Det jag tänker när jag sitter här på bussen.
Att du plötsligt står där du frågar är det ledigt här och ja säger jag och du sätter dig mitt emot mig för det är ett fyra-säte jag sitter i och ja du ler till och med lite mot mig och så ler jag mot dig för det är så bra allt ihop och jag frågar vart är du på väg och du svarar och sen frågar du mig och sen pratar vi och du säger saker jag vill höra och du är så fin du är så fin hela du är så fin hinner jag tänka tusen miljoner gånger om på bussresan som visst aldrig tar slut nej för vi åker hela vägen för vi vill inte hoppa av varken du eller jag och du bryr dig inte om att just vi sitter här du och jag när andra går förbi och du avfärdar alla andras förslag för du vill bara sitta här med mig den som ingen skulle tänka att du ens skulle fundera på att bry dig om och du hinner berätta så mycket för du är så pratsugen att vi åker så långt att vi inte vet vart och jag bara tittar på dig och du i mina ögon och detta ska kännas så härligt och du ska tänka på mig sen när vi skiljts åt och jag på dig och sen ska vi ses dagen efter i skolan och något ska vara förändrat mellan oss något då till det bättre och vi ska vilja vara i närheten av varann hela tiden fast hemligt och allt ihop ska kännas så
härligt
g
Och jag grät. Grät och grät och grät. Spände varenda muskel i kroppen och bara slet ut alla tårar och kastade dem på marken. Jag grät mer. Spände varenda muskel i ansiktet och knöt ihop mig själv till en obetydlig knut på golvet lämnade tårarna där. Utslängda på golvet. Jag skrek inombords. Jag skrek så högt att jag inte kunde andas och mina fingertoppar svullnade av allt adrenalin. In i duschen. Lät det skållheta vattnet strila över ansiktet och bara tvätta bort allt. Allt allt allt. Vrida ur alla känslor som om de vore en gammal disktrasa och kasta dem på golvet. Låta dem rinna ner i avloppet. Ensamma. Utan ägare. För utan ägare gör känslorna ingen skada. För jag vill inte ha dem längre, inte just de känslorna på det här sättet om de ska göra så här med mig. För jag hade väntat på att få gråta hela dagen. Jag hade försökt. Velat gråta så jävla mycket så att det gjorde ont.
Och sen gjorde det så jävla jävla ont.
fan heller
Som man faller genom bara för att bli sann.
Bara för att känna.
Nej, det ska inte det.
Fan heller.
Så nu raderar jag alla hans sms.
Alla hans sms.
De betyder ingenting.
Ingenting som är viktigt nu i alla fall.
starkare
jag kände dig genom din blick.
träffar mig som en tryckvåg,
förför mig på en sekund.
jag kände dig
du fick mig
du som lever undan döden
världen var död redan innan du föddes
du förstörde oss
ingen visste att det var så
när du åkte hann alla leva hundra gånger om
alla kände att det var så
alla visste att det var så
det låg något kallt i luften redan innan du kom hem igen
det bara fanns där
otillgängligt, vagt och genomskinligt som vatten,
fast så jäkla närvarande
lika närvararande som det verkliga livet egentligen är
det verkliga livet som ingen av oss heller har
du vet att allt är ditt fel
du förgör oss.
gör mig
i ditt tomma palats
bakom styltor av feghet
letar du.
Jag är så mycket större än du tror
Jag ska inte göra mig mindre än vad jag är
Jag ska inte springa efter dig när du aldrig stannar
Jag ska inte heller vänta på dig
Jag ska vänta på mig själv
Fan vad jag ska göra det
Fan vad jag ska leva mitt liv.
543
Och våra sms har nu gått över 500-gränsen. Närmare bestämt 543 stycken har de hunnit bli. På ungefär tre veckor. 21 dagar. 504 timmar. Nästan lika många timmar som sms. Femhundrafyrtiotre textmeddelanden oss emellan. Konstiga, förvirrade små meddelanden, djupa frågor och viktiga svar, eller bara fina ord. Fina, nervöst inskrivna bokstäver och ord. Skickade för att kanske betyda något litet enstaka för mottagaren. Göra lite skillnad. Kanske väcka en känsla eller två. Det är så det är nu.
din tröjärm.
Tänk om du inte kom hem en dag.
Då skulle jag inte kunna knarra i ditt golv. Då skulle jag ju veta att det inte var du. För du skulle inte vara där längre. Du skulle inte ens vara närvarande i din frånvaro längre.
Då skulle tystnade låta mycket djupare. Kännas mycket högre.