din tröjärm.

Det är så tyst att jag kan höra hur golvet känns under mina fötter. Ventilationen brusar. Takten står still. Golvet knarrar lite. Jag är barfota.  Om jag går ett par steg in kan jag se dig. Inte dig, fast allt som du är. Ditt. Varje dammigt hörn luktar dig. Varje hörn av just den här oändligheten är dig. Jag kan höra hur stolen knarrar när du sätter dig i den, hur den gnisslar när du snurrar på den. Ljudet av hur du drar ut lådorna ur din byrå hör jag också. I din frånvaro hör jag alla ljud ändå. En låda är öppen och en tröjärm hänger utanför. Jag vill så gärna stoppa in den. Men gör jag det så är det inte längre du. Det är jag. Jag undrar hur det känns att vara du. Hur det på riktigt känns att sitta i stolen, öppna byrålådan, knarra i golvet.


Tänk om du inte kom hem en dag.

Då skulle jag inte kunna knarra i ditt golv. Då skulle jag ju veta att det inte var du. För du skulle inte vara där längre. Du skulle inte ens vara närvarande i din frånvaro längre.

Då skulle tystnade låta mycket djupare. Kännas mycket högre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0