flyttar lite, sånt behövs ju ibland liksom
Om det nu är någon där ute i stora stygga världen som läser vad jag skriver här så vill jag meddela att jag från och med nu inte gör det längre. Inte här. Här istället: http://kraftfalt.blogg.se/
Det är i princip samma sak. De flesta gamla inlägg finns där, jag ville bara ha ett nytt namn.
mobilanteckning
Är det här livet? När man gör allt man ska allt man borde allt som är dåligt och allt som är bra? När man inte kan äta alltid äter och är så jävla ledsen för ingenting men man kan inte gråta?
Men jag tycker ju om att ligga på mitt trägolv lika repat som mitt hjärta och känna. Frågan är bara hur mycket. Hur jävla mycket som får plats.
ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå, en meter för mig, jag behöver dig.
och så sitter jag här igen.
det spelar ingen roll hur okej det känns när vi säger hejdå
det spelar ingen roll att jag inte gråter då.
(det gör jag ju nu istället liksom)
varje gång hon åker hem känns det som en del i ett enda jättelångt farväl.
en liten del av ett enda jättelångt hejdå som ska ta slut sen.
någon gång som man inte vet när.
inte helt plötsligt, inte ens inom synhåll.
men ändå inom räckhåll.
ibland känns det lite som att det svävar.
ligger på is.
att det finns någon stans mitt emellan.
det är varken eller liksom.
så jag låter det vara så.
för jag är så rädd.
så jävla rädd för något som jag inte vet vad det är.
(det är därför som jag gråter nu istället)
FÖR VET NI?
JAG ÄLSKAR HENNE.
HON ÄR MIN BÄSTA VÄN.
