tamignågonannanstansmenintehärifrån

Redan idag.

Redan idag känns allt så mycket bättre.

För idag förstod jag till fullo varför han vill vara med henne.

Jag förstod för hon är sådär härligt naturlig.

Och visst kan jag vara arg för att det inte är jag.

För visst är jag också sådär härligt naturlig.

Men vi var bara inte rätt.

I alla fall så var dom rätt före oss.

Och det är det som gäller.

Perrongen är fylld med folk och jag har satt mig på min resväska. Lutat huvudet mot den kalla kakelväggen och andats ut. En dov röst i högtalarna informerar om att tåget mot Malmö är på väg in. Mitt tåg. Jag är på väg hem. Mina pengar är slut och det finns ingen kvar för mig här längre. För den här gången i alla fall. Jag får syn på en par som grälar, försöker fästa blicken på dom och tänka på något annat. De skriker åt varandra men min blick fastnar inte. Inte på något. Jag stirrar istället rakt ut i tomma intet. Tänker att jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Snälla låt tiden gå fruktansvärt långsamt. Bara nu nu nu.

-

För jag är så jävla trött. Så trött på det där jag är på väg tillbaka till. Trött på staden jag kallar hemma. För hemma finns de som tror att de vet vem jag är. De som tror att de känner mig och vet vad som gör mig glad. Hemma finns han som höjer min puls till tusen på en milisekund. Han som långsamt tar livet ifrån mig med sin existens. Han som med ett oexisterande ögonkast kan sänka min dag till botten. Han som jag är så jävla kär i. Jag är så jävla kär i han som förstör mig.

-
Jag blir avbruten av en man i 60års-åldern. Han pratar inte svenska och frågar på knagglig engelska om platsen brevid mig är ledig. Jag nickar men reser mig upp. Stoppar ner mobilen i fickan och går med snabba steg mot tågtoaletten.

-

Det bränner bakom ögonlocken. I samma stund som jag stänger dörren bakom mig sprängfylls mina ögon medtårar. Det värker i bröstet när jag försöker hålla emot. Spänner käkarna hårt hårt och allt vad jag kan men det går inte. Fan fan fan tänker jag jag skulle ju inte. Men tårarna kommer, och när tåget börjar rulla bestämmer jag att det här är sista gången. Sista gången jag gråter för honom. Jag andas en gång, två gånger, tre gånger och trots att det är svårt torkar jag tårarna, reser mig upp och går ut igen. Mannen på platsen brevid min ler åt mig, och när jag satt mig i sätet igen tar jag upp mobilen och öppnar anteckningen igen. Så lägger jag till: "Aldrig mer, efter den här tågresan"

-

Man måste ge sig själv lite tid.

hur rädd jag var,

hur liten jag kände mig.

då säger hon att, nej du kan ju inte vara sådär.

sluta vara så rädd.

och jag vill inte vara sådär.

jag vill inte inte inte vara så rädd att pulsslagen går så snabbt så jag inte hinner räkna dom.

och jag försöker att slappna av,

jag försöker försöker försöker så hårt att det knakar i hjärtat.

snälla ta slut nu. snälla snälla snälla ta slut. annars dör jag snart tror jag.

för det kan ju inte vara hälsosamt med så hög puls och ett knakande hjärta.

jag kan inte lyssna längre

vill skrika och hoppa av

slå sönder

hålla hårt hårt hårt för öronen blunda och låtsas som att de inte finns

att jag inte finns

tänk om jag kunde det.

är hemma igen för jag kunde inte fly längre.

tiden för det tog slut, jag åkte hem igen och möttes i dörren av en alldeles för påtaglig doft av någon, något.

jag har aldrig ens rört vid honom men ändå så visste jag på en gång att det var hans jag kände.

det är han och det här är inte som vanligt tänkte jag och jag tror att jag kommer minnas den där doften för evigt.

jag måste göra det.

för han var här, men inte för mig.

jag pallar inte.

dom är här nu.

han är här nu.

han ni vet, som jag alltid snackar om.

han sitter vid mitt köksbord.

med min bror.

han och några till och jag klarar det inte längre.

jag var där nere i ca 1 minut, kokade te, hälsade.

den minuten spenderade jag ungefär genom att  anstränga mig så in i helvete för att mina händer skulle sluta darra, min mun skulle sluta vara så torr och min puls skulle sluta vara så hög.

30 av sekunderna spenderades inne på badrumsgolvet i ren desperation och typ vad ska jag göra vad ska jag göra vad i helvete ska jag göra.

OCH NU FLYR JAG HÄR IFRÅN.

aj typ.

En av de viktigaste i mitt liv söker till en skola som skulle kunna förända allt.

Fast idag är jag rädd.

Ja, för läs sista delean av förrförra meningen igen.

Jag är rädd för förändringar.

Idag är jag nervös.

Jag är så nervös för jag vet inte om jag ska vara stolt eller rädd.

Jag vet inte vad.

Jag vill så att han ska lyckas, jag vill det verkligen,

men jag vågar inte.

Det är ju jag som kommer att bli kvar här då.

Han går ut från skolbyggnaden precis innan mig och jag förstår direkt att shit, vi kommer åka samma buss hem. Min puls höjs brutalt och hela vägen till busshållsplatsen vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hur det ska gå till. Och varför. Framför allt varför det händer nu när jag är som känsligast och inte klarar något. Nu när jag är svag igen. Fast man kanske ska tacka också. Jag menar, det där igår gör i alla fall att det är ok för oss att hälsa på varandra.

-

Jag kommer fram till busshållsplatsen lite efter honom och han står där lutad mot glasrutan med den där instrumentväskan vid fötterna. Jag hälsar på några klasskompisar innan jag ställer mig på samma sätt fast lutad mot glasrutan mitt emot. Vi hälsar inte än. Jag vågar inte titta på honom. Jag kan inte ens se honom i och för sig, om jag inte vrider huvudet jättemycket åt hans håll. Mitt hår ligger i vägen. Det känns som en evighet när jag står där mot det kalla glaset och jag är så nervös att jag måste byta position med benen hela tiden för att de inte ska börja skaka.

-

Så kommer bussen upp för backen och nu har jag bestämt mig för att vända mig mot honom och hälsa innan vi kliver på bussen, det borde bli naturligt har jag tänkt. Det blir det. Jag får tag på hans blick nickar och ler och får ett varmt leende tillbaka. Jag hoppas så innerligt inombords att jag ler ordentligt nu och inte så där stelt som det brukar bli. Så går vi på bussen och jag sätter mig vid ett tomt tvåsits-säte i främre delen av bussen. Tänker att jävlar vad skönt nu är det över. Fast nej.

-

Han och en klasskompis till honom sätter sig på de nedfällbara sätena till höger om mig och nu kan han se rakt mot mig. Min sida mot hans framsida och jag kan inte andas. Jag vet inte vad jag ska göra och sitter stelt i samma position i vad som känns som flera timmar. Byter musik men inte allt för ofta för mina fingrar skakar och det syns säkert väl. Vid de här laget har jag kommit på att hans kompis ska hoppa av rätt tidigt och jag sätter det som ett slags mål. Att byta position då, så att jag blir mer vänd mot honom. Jag måste det. För jag kan inte se honom nu heller nästan. Mitt hår är i vägen igen. Så kommer vi till stoppet och jag vrider mig några centimeter åt hans håll. Min puls höjs ytterligare och det känns som om jag vunnit hela OS.

-

Snart hoppar gråhårig rödklädd dam på, sätter sig i sätet framför mitt och börjar prata med honom. Jag undrar om de känner varandra eller om han bara är en sån där som gamlingar dras till. En vad de skulle kalla "stilig ung man" kanske. Han ler i alla fall jättemycket mot henne och ser ut att svara artigt på hennes frågor. Efter som att jag har musik i öronen hör jag inte vad de säger men jag får ändå ont i magen och kan inte hjälpa att att le lite för jag blir så varm inombords när jag tänker på hur fint hans leende är, hur fin hela han är.

-

Så går tanten av och han pluggar in sina hörlurar igen. Han lutar sig framåt lite, vilar armbågarna på knäna och fingrar på sin mobil. Jag tänker att såhär nära honom har jag aldrig varit såhär länge. Nästa station är hans och jag bestämmer mig för att vända mig lite mer åt hans håll när han ställer sig upp för att gå av, kanske kan jag få le mot honom en sista gång.

-

Han reser sig upp ganska tidigt och tar tag i plastremmen i taket. Jag andas inte. Vänd dig inte om vänd dig inte om vänd dig inte om tänker jag. Och han vänder sig inte om. Inte än. Han står kvar vänd mot mig och när dörrarna öppnas skruvar jag på mig precis tillräckligt för att det ska kännas naturligt att möta hans blick igen. Det funkar. Igen. Vi får ögonkontakt en sista gång, nickar, ler, och sen går han av bussen.

Så andas jag ut. Ja, jag verkligen pustar ut, och känner mig helt dåsig och anfådd, som efter ett hårt träningspass. Pulsen har gått på högvarv i fyrtio minuter och nu kan jag äntligen slappna av.

Vad är det som händer egentligen?

Måste sluta tänka så mycket.

de andra tittar också in i sökaren, men de slutar le när jag sänker kameran.

det gör inte han.

han skrattar åt något som jag inte hört och jag ler stort tillbaka och vi har ögonkontakt.

vi äger ögonkontakten just då för stunden.

jag är så stressad pressad och helt nerkörd i tankar att min kropp inte klarar av annat än ultranaturell fil med skivor av banan. min mage hatar mig i alla lägen och det är inte för att jag har bulumia för det har jag inte. men jag är bara så förbannat klistrig till allt och kan inte slita mig släppa eller sluta kontrollera något alls.

hej jag är fast