utkast typ
och när jag står där bakom kameran, ser jag hur han ler stort in i sökaren.
de andra tittar också in i sökaren, men de slutar le när jag sänker kameran.
det gör inte han.
han skrattar åt något som jag inte hört och jag ler stort tillbaka och vi har ögonkontakt.
vi äger ögonkontakten just då för stunden.
men då, där, gör det ofantligt ont.
hans blick går rakt in i mig, träffar mig i ansiktet som en flodvåg, i hjärtat som en nyvässad kniv och i magen som en kanonkula.
för trots att jag är i ungefär extas när vi ler så stort mot varandra i detta ögonblick, är jag så död samtidigt.
för av någon anledning vet jag då, mer än någonsin, att det aldrig kan bli något mellan våra hjärtan.
och därför är det så oerhört plågsamt att behöva hålla sig. att inte få skrika rätt ut hur mycket jag vill ha honom.
Kommentarer
Postat av: L
Gud vad fint du skriver. Verkligen.
Trackback
