nu helst.

hej kan du inte komma hit nu, ja nu, och dricka oboy med mig och äta rostmackor med mig och sitta vid köksbordet i natten med mig så länge att jag inte vet om smulorna jag torkar bort sen är från frukosten eller oss.

#1


Han kliver på bussen och jag är inte beredd.
Han sätter sig långt fram och jag är rätt så säker på att han ser mig fast att jag sitter längst bak.
Försöker lugnar ner pulsen som lyckats öka en aning och tänker att jag ändå inte kan göra mer nu. Jag skulle ju vara stark ju. Åt helvete med honom.
-
Snart kliver Hon på. Den tydligen så väldigt obligatoriska flickvännen för alla de killar jag fattar tycke för. Åt helvete ännu mer. Så snart hon sjunker ned brevid honom och de börjar byta sitt jävla spott vill jag slå sparka skrika. Hata, det gör jag redan.
-
De kliver av bussen och jag efter och de stannar till i busskuren. Han, Hon, och en annan flickvän och pojkvän som de tydligen känner. De blockerar vägen och jag blir tvungen att stå still i ett par sekunder innan de börjar röra på sig. Jamen boka bord för parmiddag för fan tänker jag.
-
De går långsamt. Ja, så jävla långsamt går de lyckliga, med mig den så kallade olyckliga i bakgrunden. Jag vågar inte gå om. Han bär hennes väska och ser alldeles för glad ut. Jag undrar om det är nu jag får springa fram och skrika honom i ansiktet. Att jag hatar att han inte är min så mycket att jag hatar honom. Fast att jag nog mest hatar det som finns mellan dom.
-
Jag vet att han vet att jag är där. Att jag går där bakom. Såg han inte mig på bussen så har han definitivt gjort det nu. Och med det säkerställt så är jag redan död.
-
Vi når en korsning och jag tar en annan väg en de. Andas ut och börjar gå snabbare. Tänker att jag måste klara det här. Även om jag dör ska jag i alla fall komma fram till lektionen i tid. Försöka leva ändå liksom, fast att jag är död. Min dag blir inte bättre och jag förbannar allt och alla med en rynkad panna och kalla ögon. Snälla ta mig någon annan stans men inte här ifrån.
-
Så möter jag honom i korridoren. Han går ensam. Är ensam. Ser nollställd ut men fortfarande alldeles för lycklig. Han hälsar glatt på någon framför mig, och sen. Sen hälsar han på mig. Den jäveln tar sig till och med tid att forma ett "hej". Fan heller jävla as tänker jag. För jag tänker inte, jag tänker inte, jag tänker inte. Jag ger honom ett uttryckslöst leende tillbaka som snabbt övergår till isiga ögon och jag tycker att nu har jag nog inofficiellt vunnit, trots att jag hatar mig själv just då, just där, mer än någonsin.

men bara i åtta sekunder

Och när vi går där i natten, jag i armkrok med den människa jag tidigare under kvällen tyst konstaterat är en av mina bästa vänner, gör det så ont ändå. Jag stirrar typ rakt ut i luften genom gatorna jag inte känner och världen jag inte andas, och för varje gång jag får låta hans namn falla genom mina läppar räddar jag mig själv för en stund.
Ta mig någon annan stans, men inte här ifrån.

den förste var han den snälla, den andre var han den snygga, den här tredje var såklart den roliga. dom kanske är slut nu??

det enda som sinar och som inte är ok är min oförmåga att komma på saker innan det är försent.
för när min bror säger att om han fick välja en av sina kompisar som jag skulle bli tillsammans med, säger han den som alltid hälsar glatt på mig i korridoren, har bästa humorn i landet och faktiskt är jättegullig. detta sa jag inte rakt ut, självklart inte, och jag erkänner det knappt för mig själv men herregud tänker jag då. mitt undermedvetna visste redan fast inte jag. det borde ju vara vi. vi passar helt galet bra och vem vet det bättre om inte min bror, han, den enda jag kan vara mitt fulaste och jobbigaste jag tillsammans med. han borde ju veta. men vet ni vad det absolut mest tragiska i det hela är? den där gulliga snubben med humorn har precis skaffat flickvän. TJOHO life is beautiful. Or NOT.
Börjar liksom se ett mönster när det gäller det här.
Att jag kommer på hur jävligt attraktiv eller fett rolig någon är precis efter att de skaffat sig en flickvän. och det är inte jag då. Det är fan tredje gången detta händer och det är inte bra.  Börjar se ett mönster ja för fan MMKEJ?!

avundsjuka baklänges.

pallar inte att jag blir såhär arg.

men hon gör ju samma som jag, hela tiden.
hon vill ha samma som jag, hela tiden.
det är så tydligt för mig, men så otydligt för andra, för hon döljer det väl med att avvika från mig vid perfekta tillfällen. gör saker i hemlighet för att hinna ikapp liksom.
här försöker man skapa sin egen stil, men det går ju inte när någon går en i fothälarna hela tiden.
herregud vad jag är arrogant och töntig och väldigt overkill nu men det är faktiskt därför som bloggen är annonym. så att jag kan skriva sånt här menar jag.
och nu förstår jag faktiskt hur folk som var självsäkra när jag INTE var det irriterade sig på mig.
för det är sjukligt irriterande när folk inte kan göra egna val och ha egna viljor. då känns det som att man bossar över dom när man hela tiden ger förslag för att dom inte gör det.
fast vafan, det kanske är mig det är fel på. men ändå,
skapa dig ett eget liv förfan, sno inte mitt.

egentligen

jag är lyckligast i världen.
jag är lyckligast i världen.
för i förrgår mötte vi tre personer vid busshållsplatsen och inte två.
i förrgår mötte vi tre personer och den tredje,
den tredje var henne jag  gråtit som ett helt helvete över att jag saknat så mycket.
helt plötsligt står hon där två meter framför mig och jag skriker och börjar gråta för att jag är så glad.
jag är så glad och jag tänker att det här är livet när det är som bäst och fyfan vad allt ska bli bra.
nu kommer allt bli bra.
fast vet ni?
om ett par dagar är jag krossad igen och jämnad med marken ungefär
om ett par dagar tar det slut igen.
för allt kommer inte bli bra
allt är inte som vanligt
jag är lyckligast i världen. egentligen.

"I look forward to a good cry"

och varje gång jag blundar tänker jag på hur mycket jag vill krama henne som jag saknar så mycket, få säga hur mycket jag älskar henne, att hon är min bästa vän och sen bara gråta över hur mycket jag saknat henne.

förväntningar

nu är det såhär:
jag spenderar mina kvällar i ett tyst rum och dricker fil
jag tar tidigare bussar men missar ändå alltid rätt person (och hur fan är det möjligt??)
jag tror att jag vill vara stereotyp och vacklar mellan mig själv och den man borde vara enligt omvärlden, sitter alltså i soffan med mina föräldrar och mår bra och har det bra tills jag kommer på att jag borde väl vara någon annan stans egentligen och "ha kul" men det är jag inte fyfan vad jag är pinsam.
För jag vet var Han är men jag kan inte åka dit för alla mina kompisar är som jag och sitter hemma och deppar ikväll. Och varje gång jag vet var han är men själv inte är där går jag sönder lite inuti.

går under

NU ORKAR JAG INTE LÄNGE FÖR I HELVETE.
JAG VILL INTE VARA HÄR ENSAM I EN SVART PÖL UTAN MIN BÄSTIS, OCH JA JAG KALLAR HENNE BÄSTIS FORTFARANDE JUST FÖR ATT HON ÄR DET OCH HAR ALLTID VARIT DET OCH VAD FAN SKA MAN SÄGA ANNARS: "en väldans fin vän" - SOM ALLA ANDRA JÄVLA BLOGGERSKOR. NEJ. HON ÄR MIN BÄSTIS. MIN ALLRA BÄSTA KOMPIS. MIN SYSTER FAST DET INTE ÄR GENETISKT OCH NU RÄCKER DET. HON SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN MIG OCH JAG SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN HENNE. DET FATTAR VÄL VEM SOM HELST.

för vet ni?
jag orkar inte längre gråta i täcket varje kväll för att ingen ska höra,
jag orkar inte längre åka bussen själv på morgonen
jag orkar inte längre vara ensam med våra minnen
jag kan ju fan inte bläddra igenom fotoalbum ensam och säga "åh, minns du hur kul vi hade" eller "haha, så fula vi var" för vem fan ska jag säga det till?


skriver det inom parantes för att jag inte riktigt vågar erkänna det

För idag kom han tillbaka. Han har varit som bortblåst hela veckan och jag har fan fått abstinens. 
Men idag skymtade jag den där helvetesvackra individen i två sekunder och det sög till något alldeles sjukt i magen. Han är här. Han finns igen. Men han är fortfarande inte min.

och jag gör * OLYCKLIG KÄRLEK som en punkt på den där fruktansvärda listan av och om allt som kommer på en gång, (för ja, det är nog så att jag är så jävla kär i honom men vågar inte erkänna det, nej inte ens för mig själv för jag vill inte vara svag och det blir man ju av kärlek) (väl?)


då kan jag ju fan lika gärna ljuga

och det är snart ett år sedan nu
sommaren 2011
och jag vet inte riktigt hur jag ska göra det här,
vad jag ska göra med allt.

för visst har jag,
jag har så mycket som jag önskar,
och förutsättningarna är ok.

men vad känner jag?
jag vet inte än
vet inte om jag orkar dra mig ur,
ändra.

vet bara att jag vill göra allt
göra allt det
det som man borde för att ha något kul att berätta om
för att ha något gjort
vill bara ha något

där uppstår förvirring.
vill jag göra det,
eller vill jag bara kunna berätta att jag gjort det?

då kan jag ju fan lika gärna ljuga.

ur något, bara ur.

Och de där små flackande ögonblicken får mig att känna mig hel igen.

Det är så fruktansvärt fånigt egentligen.
Som om vi två delade någon sorts förbjuden tanke.
Och egentligen är det så fruktansvärt hemskt också.
Om det skulle vara sant och om man såg det från Hennes synvinkel.

Men det gör inte jag.
Jag är ju jag för helvete.
Det är min synvinkel som gäller just nu för mig,
och lite ögonkontakt kan väl inte skada?

(för egentligen vill jag nog bara att de ska göra slut för att ingen ska titta snett om jag "flirtar" lite med honom)

Inte liksom för att det ska bli något för det hade nog ändå inte funkat,
även om jag ser honom som den attraktivastecharmigastefinasteassnyggastehelvetesvackraste individen på hela jorden.

Även om det.

- men bry dig inte då.

kan inte låtsas att jag inte bryr mig när han är allt jag bryr mig om

utkast

Hjälp mig.
Hur fan?
Varför?
Får jag?
Jag vågar ändå inte...
kan inte längre andas.
Måste förändra nu, nu, nu.
Annars dör jag.
Annars går jag under av, jagvillhahonomsåjävlamycketmendetgårinte-känslor.
Omöjligheter.
Snälla hjälp mig må bra,
jag trivs inte med mig själv längre.

to create your life - don't read the books

och jag tittar på böckerna i hyllan.
lexikonen.
utspridda på olika hyllplan, men i grupper
så ändå i ordning.

så tänker jag att oj vad siffrorna på deras ryggar symboliserar allt.
livet.
de symboliserar hur tillgängliga våra påhittade livsmanualer är under olika perioder av livet.

123456 på lägsta hyllan.
Mina föräldrar hade all kontroll. Och alla tips och råd var allt för lättilgängliga.

789101112 på mellersta hyllan.
Jag skapar egen kontroll och bryr mig inte så mycket om andra. Visst finns manualre och regler, men de är inte så lätta att fastna i, och de intresserar mig heller inte särskilt mycket.

1314151617 glapp 24. På lägsta hyllan.
och det är här. alldeles för lätt att fastna i. alldeles för mycket regler och manualer att leva efter. vad får man göra och vad får man inte göra?. allt står här. men för att det ska bli så jobbigt, krångligt och bergochdalbaneaktigt som möjligt har vi slängt in allt i bokstavsordning, så att det ska verka lätt och luftigt men egentligen är det stentung


så kanske - to create your life, don't read things like this,
and for the love of god, don't create it.
LIVE IT.

glue

jag fastnar
fan vad jag fastnar

och klistret jag fastnar i är det allra segaste
går inte att ta sig loss

det gör mig långsam
hinner inte reagera
hinner inte ens när det jag vill ska hända händer

och jag sumpar det.


jag vet att han känner det

så jävla in to him är jag.
så jävla
för han är så snygg
och jag älskar vår ögonkontakt för den bränner helt galet
jag vet att han ser mig
han ser mig så mycket.

och det här är bra, det här stadiet,
för mer kan det inte bli i nuläget

han är liksom ganska så förbjuden den jäveln.

world of plastic

tänker på det där fruktansvärt dåliga mottot.
"fake it 'til you make it"
i alla fall i stunden tycker jag att det är fruktansvärt.
att alla bara låtsas hela tiden.
ljuger sig.
försöker vara.

jag gör det.
tänker på hur jag uppfattas.
ändrar så att jag uppfattas som jag vill uppfattas.
ändrar hela tiden.
fast inte så att det märks.
inte så att det märks att man ändrar.
allt ska vara så perfekt och normalt och naturligt som möjligt.

SÅ JÄVLA LÖGNAKTIGT.

det är inte är
det är inte vara

det är bara hur hela tiden.

tänk att alla bara låtsas.

Det är så äckligt plastigt.


finns för mig istället för att fångas av mig

jag bränner
det bränner
som bränner
på ryggen
på benen

det slår
jag slår
som slår
i huvudet

som en stickande smärta

det räcker

du har redan fått mig
slute lek

en annan dag

på väg till skolan
åker buss
lyssnar på rätt ord i hörlurarna.
tittar ut genom bussfönstret på en soluppgång över vita åkrar och tänker på hur jävla underbart det är att bara tänka på honom.
titta på honom
utan att det betyder något
J.
Lever lite just där, då.
Är oövervinnelig.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0