ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå, en meter för mig, jag behöver dig.
och så sitter jag här igen.
det spelar ingen roll hur okej det känns när vi säger hejdå
det spelar ingen roll att jag inte gråter då.
(det gör jag ju nu istället liksom)
varje gång hon åker hem känns det som en del i ett enda jättelångt farväl.
en liten del av ett enda jättelångt hejdå som ska ta slut sen.
någon gång som man inte vet när.
inte helt plötsligt, inte ens inom synhåll.
men ändå inom räckhåll.
ibland känns det lite som att det svävar.
ligger på is.
att det finns någon stans mitt emellan.
det är varken eller liksom.
så jag låter det vara så.
för jag är så rädd.
så jävla rädd för något som jag inte vet vad det är.
(det är därför som jag gråter nu istället)
FÖR VET NI?
JAG ÄLSKAR HENNE.
HON ÄR MIN BÄSTA VÄN.
Kommentarer
Trackback
