nu helst.
hej kan du inte komma hit nu, ja nu, och dricka oboy med mig och äta rostmackor med mig och sitta vid köksbordet i natten med mig så länge att jag inte vet om smulorna jag torkar bort sen är från frukosten eller oss.
#1
Han kliver på bussen och jag är inte beredd.
Han sätter sig långt fram och jag är rätt så säker på att han ser mig fast att jag sitter längst bak.
Försöker lugnar ner pulsen som lyckats öka en aning och tänker att jag ändå inte kan göra mer nu. Jag skulle ju vara stark ju. Åt helvete med honom.
-
Snart kliver Hon på. Den tydligen så väldigt obligatoriska flickvännen för alla de killar jag fattar tycke för. Åt helvete ännu mer. Så snart hon sjunker ned brevid honom och de börjar byta sitt jävla spott vill jag slå sparka skrika. Hata, det gör jag redan.
-
De kliver av bussen och jag efter och de stannar till i busskuren. Han, Hon, och en annan flickvän och pojkvän som de tydligen känner. De blockerar vägen och jag blir tvungen att stå still i ett par sekunder innan de börjar röra på sig. Jamen boka bord för parmiddag för fan tänker jag.
-
De går långsamt. Ja, så jävla långsamt går de lyckliga, med mig den så kallade olyckliga i bakgrunden. Jag vågar inte gå om. Han bär hennes väska och ser alldeles för glad ut. Jag undrar om det är nu jag får springa fram och skrika honom i ansiktet. Att jag hatar att han inte är min så mycket att jag hatar honom. Fast att jag nog mest hatar det som finns mellan dom.
-
Jag vet att han vet att jag är där. Att jag går där bakom. Såg han inte mig på bussen så har han definitivt gjort det nu. Och med det säkerställt så är jag redan död.
-
Vi når en korsning och jag tar en annan väg en de. Andas ut och börjar gå snabbare. Tänker att jag måste klara det här. Även om jag dör ska jag i alla fall komma fram till lektionen i tid. Försöka leva ändå liksom, fast att jag är död. Min dag blir inte bättre och jag förbannar allt och alla med en rynkad panna och kalla ögon. Snälla ta mig någon annan stans men inte här ifrån.
-
Så möter jag honom i korridoren. Han går ensam. Är ensam. Ser nollställd ut men fortfarande alldeles för lycklig. Han hälsar glatt på någon framför mig, och sen. Sen hälsar han på mig. Den jäveln tar sig till och med tid att forma ett "hej". Fan heller jävla as tänker jag. För jag tänker inte, jag tänker inte, jag tänker inte. Jag ger honom ett uttryckslöst leende tillbaka som snabbt övergår till isiga ögon och jag tycker att nu har jag nog inofficiellt vunnit, trots att jag hatar mig själv just då, just där, mer än någonsin.
men bara i åtta sekunder
Och när vi går där i natten, jag i armkrok med den människa jag tidigare under kvällen tyst konstaterat är en av mina bästa vänner, gör det så ont ändå. Jag stirrar typ rakt ut i luften genom gatorna jag inte känner och världen jag inte andas, och för varje gång jag får låta hans namn falla genom mina läppar räddar jag mig själv för en stund.
Ta mig någon annan stans, men inte här ifrån.
den förste var han den snälla, den andre var han den snygga, den här tredje var såklart den roliga. dom kanske är slut nu??
det enda som sinar och som inte är ok är min oförmåga att komma på saker innan det är försent.
för när min bror säger att om han fick välja en av sina kompisar som jag skulle bli tillsammans med, säger han den som alltid hälsar glatt på mig i korridoren, har bästa humorn i landet och faktiskt är jättegullig. detta sa jag inte rakt ut, självklart inte, och jag erkänner det knappt för mig själv men herregud tänker jag då. mitt undermedvetna visste redan fast inte jag. det borde ju vara vi. vi passar helt galet bra och vem vet det bättre om inte min bror, han, den enda jag kan vara mitt fulaste och jobbigaste jag tillsammans med. han borde ju veta. men vet ni vad det absolut mest tragiska i det hela är? den där gulliga snubben med humorn har precis skaffat flickvän. TJOHO life is beautiful. Or NOT.
Börjar liksom se ett mönster när det gäller det här.
Att jag kommer på hur jävligt attraktiv eller fett rolig någon är precis efter att de skaffat sig en flickvän. och det är inte jag då. Det är fan tredje gången detta händer och det är inte bra. Börjar se ett mönster ja för fan MMKEJ?!
avundsjuka baklänges.
pallar inte att jag blir såhär arg.
men hon gör ju samma som jag, hela tiden.
hon vill ha samma som jag, hela tiden.
det är så tydligt för mig, men så otydligt för andra, för hon döljer det väl med att avvika från mig vid perfekta tillfällen. gör saker i hemlighet för att hinna ikapp liksom.
här försöker man skapa sin egen stil, men det går ju inte när någon går en i fothälarna hela tiden.
herregud vad jag är arrogant och töntig och väldigt overkill nu men det är faktiskt därför som bloggen är annonym. så att jag kan skriva sånt här menar jag.
och nu förstår jag faktiskt hur folk som var självsäkra när jag INTE var det irriterade sig på mig.
för det är sjukligt irriterande när folk inte kan göra egna val och ha egna viljor. då känns det som att man bossar över dom när man hela tiden ger förslag för att dom inte gör det.
fast vafan, det kanske är mig det är fel på. men ändå,
skapa dig ett eget liv förfan, sno inte mitt.
egentligen
jag är lyckligast i världen.
jag är lyckligast i världen.
för i förrgår mötte vi tre personer vid busshållsplatsen och inte två.
i förrgår mötte vi tre personer och den tredje,
den tredje var henne jag gråtit som ett helt helvete över att jag saknat så mycket.
helt plötsligt står hon där två meter framför mig och jag skriker och börjar gråta för att jag är så glad.
jag är så glad och jag tänker att det här är livet när det är som bäst och fyfan vad allt ska bli bra.
nu kommer allt bli bra.
fast vet ni?
om ett par dagar är jag krossad igen och jämnad med marken ungefär
om ett par dagar tar det slut igen.
för allt kommer inte bli bra
allt är inte som vanligt
jag är lyckligast i världen. egentligen.
"I look forward to a good cry"
och varje gång jag blundar tänker jag på hur mycket jag vill krama henne som jag saknar så mycket, få säga hur mycket jag älskar henne, att hon är min bästa vän och sen bara gråta över hur mycket jag saknat henne.
