tamignågonannanstansmenintehärifrån

fan vad det här gör ont.

vad ska jag göra?

jag har tappat allt.

jag hittar ingenstans längre inte till några vägar och jag vet inte vem jag är.

jag vet inte vem jag brukade vara och vem jag vill vara.

hur fan ska jag bete mig?

jag har inget mål längre nu när jag inte behöver göra någonting.

nu när jag inte måste göra någonting.

Det är mörkt ute, men inte kallt än. Jag är full och vi sitter på en stor balkong. Jag och ett tiotal till som hamnat här till slut. Det är min kompis balkong, hon som jag kan prata med allt om. Hennes syster har också tagit studenten precis som min bror och här finns öl. Öl och vuxna som inte bryr sig. Det är mest därför vi hamnat här. Jag ville bli full. Hos mig var det annorlunda. Inget var ju för mig där. Inte ens han såklart. Han vars rygg jag stirrade in i och aldrig vågade prata med trots fyra cider i smyg. Ni vet vem jag menar.

-

Hon hänger över balkongräcket och ropar på någon. Hon som jag kan prata med allt om. Säger kom upp hit, till oss. Vi springer ner för att hämta dom, vinglar i trappan och tar med oss tre öl. Jag har sett vilka det är. Vi skakar hand. Mest på skoj för att det känns så formellt. För att de är så formella. Kostymer och allt. Den ena minns jag inte namnet på och den andra kallar sig min busskompis just för att vi brukar åka samma buss. Det är tur att det är mörkt för jag rodnar nog för han har ju så fina ögon. Precis som jag alltid tyckt. Hon häller upp öl i deras sönderdruckna plastmuggar och de följer med upp.

-

Jag sjunker ned på madrassen igen, söker med blicken efter min busskompis och var han hamnat. Han pratar med någon. Jag vill också prata med honom. Så knackar någon mig på axeln. Han har mörka lockar och skarttgropar. Han sitter precis brevid mig och säger hej jag tror inte vi hälsat och så tar vi i hand. Han frågar vem är du och jag frågar det samma mest för att vara trevlig. Lyssnar inte ens på svaret och reser mig upp. Jag vill fortfarande prata med han som har så fina ögon. Han från bussen. Reflekterar inte ens över det jag nu är på väg att lämna. Det snurrar och jag kliver över tomburkar bort till andra sidan balkongen.

-

Jag sjunker ner mitt emot honom och bland några jag känner. Han och den han pratar med reser sig och flyttar en bit bort.  Jag tänker inte ens på varför eller vad det säger för mitt omdöme är kört och flyttar snart efter. Sjunker ner i madrassen igen och nu mitt emot busskillen och ställer en diffus fråga som jag nog redan vet svaret på som ett försök till början av en konversation. Han svarar men bara kort och reser sig snart igen. Han ska gå nu tydligen. Och jag tänker att MEN SKITSAMMA FÖR I HELVETE DÅ för precis som vanligt har jag blåst alla mina chanser genom att springa efter något omöjligt jag tror jag vill ha och lämna möjligheter bakom mig. Fan.

Det är helt beyond ofattbart men det går ju skitbra nu tänker jag för mig själv när behövt lägga mig på golvet för att jag skrattat så mycket.

Och vi är inte ens fulla. Det är vi nästan aldrig i och för sig men verkligen inte idag. Inte idag när jag har skrattat mer än på hundra år. Inte idag när vi har handlat, lagat mat och ätit både det sen efterrätt också. När vi jagat varandra runt bordet med en vattenpisol och delat daimtårtan i små små bitar för att alla skulle få lika mycket.  När vi haft brottningsturnering på vardagsrumsmattan och när jag stannat kvar längre än alla andra. Sjungit till låtar jag inte kan och skapat viktiga löften om en lycklig framtid och inte gått hem för ens jag faktiskt ville det. Inte för ens natten inte var natt längre. Och när natten inte var natt längre tänkte jag på hur jävla bra det går. Hur jävla bra man kan klara sig om man bara vill jättejättemycket. Och hur ingenting behöver kännas förödande, svidande, livsfarligt när man faktiskt inte orkar det.