tamignågonannanstansmenintehärifrån

Nu vet jag hur det är att känna sig totalt uppslukad och attraherad av en enda person. Jag trodde att jag visste. Jag trodde att jag visste det när jag var som mest förvirrad. Hur kunde jag tro det? Det här är så annorlunda. Jag vill bara andas in honom, trassla in mig i honom och känna hans mjuka lockar mellan fingrarna. Jag vill bara. Jag fullkomligt dras till honom.

Snälla jag vill. Nu vill jag. Låt mig. Bara en gång. Nej flera gånger.

Han är så vacker.

Det jag tänker när jag sitter här på bussen.

Att du plötsligt står där du frågar är det ledigt här och ja säger jag och du sätter dig mitt emot mig för det är ett fyra-säte jag sitter i och ja du ler till och med lite mot mig och så ler jag mot dig för det är så bra allt ihop och jag frågar vart är du på väg och du svarar och sen frågar du mig och sen pratar vi och du säger saker jag vill höra och du är så fin du är så fin hela du är så fin hinner jag tänka tusen miljoner gånger om på bussresan som visst aldrig tar slut nej för vi åker hela vägen för vi vill inte hoppa av varken du eller jag och du bryr dig inte om att just vi sitter här du och jag när andra går förbi och du avfärdar alla andras förslag för du vill bara sitta här med mig den som ingen skulle tänka att du ens skulle fundera på att bry dig om och du hinner berätta så mycket för du är så pratsugen att vi åker så långt att vi inte vet vart och jag bara tittar på dig och du i mina ögon och detta ska kännas så härligt och du ska tänka på mig sen när vi skiljts åt och jag på dig och sen ska vi ses dagen efter i skolan och något ska vara förändrat mellan oss något då till det bättre och vi ska vilja vara i närheten av varann hela tiden fast hemligt och allt ihop ska kännas så
härligt

Och jag grät. Grät och grät och grät. Spände varenda muskel i kroppen och bara slet ut alla tårar och kastade dem på marken. Jag grät mer. Spände varenda muskel i ansiktet och knöt ihop mig själv till en obetydlig knut på golvet lämnade tårarna där. Utslängda på golvet. Jag skrek inombords. Jag skrek så högt att jag inte kunde andas och mina fingertoppar svullnade av allt adrenalin. In i duschen. Lät det skållheta vattnet strila över ansiktet och bara tvätta bort allt. Allt allt allt. Vrida ur alla känslor som om de vore en gammal disktrasa och kasta dem på golvet. Låta dem rinna ner i avloppet. Ensamma. Utan ägare. För utan ägare gör känslorna ingen skada. För jag vill inte ha dem längre, inte just de känslorna på det här sättet om de ska göra så här med mig. För jag hade väntat på att få gråta hela dagen. Jag hade försökt. Velat gråta så jävla mycket så att det gjorde ont.

Och sen gjorde det så jävla jävla ont.